Öppen dokumentation

Originaltext under CC BY-SA 4.0. Kod, varumärken och visuellt material ingår inte.

Çakmaktepe och vägen till Göbekli Tepe

Platsen med enkla ord

Çakmaktepe är en arkeologisk plats i sydöstra delen av dagens Turkiet. Den hör till början av den förkeramiska yngre stenåldern, då regionens jägar- och samlargrupper tog steg mot ett mer bofast liv.

TRACEKEEPERS öppnar sitt första fönster i grottan Sarımğara, inom spelets rekonstruktion av Çakmaktepe, omkring 9600 f.Kr. Den bebodda grottan, dess namn, stammen och förfädernas obrutna närvaro under årtusenden hör till berättelsen. De framställs inte som uppgifter som utgrävningen har bevisat. Fyndplatsen gör det däremot möjligt att fråga hur ett erfaret samhälle kunde organisera bostäder, arbete och möten utan städer.

Göbekli Tepe ligger ungefär 30 km bort. Spelet beskriver avståndet som cirka åtta timmar till fots och sparar det till en senare resa. Färden blir ingen kort promenad, och spelet påstår inte att de två samhällena var ett och samma.

Vad rekonstruktionen visar

Landskapet återges som en kalkstensplatå med kullar, ljus jord, sten, örter, låg buskvegetation och spridda träd eller buskar. Varken ett sydafrikanskt stenbrott, en alpsjö, snötäckta berg eller en tät skog visas som om det vore den verkliga platsen.

Vid grottan finns runda, delvis underjordiska byggnader uthuggna i berggrunden. Vissa särskilda byggnader i Çakmaktepe är omkring 16 m i diameter. Rekonstruktionen använder trästolpar. Den placerar inga T-formade stenpelare i denna bosättning. Çakmaktepes byggnader kan ses som regionala föregångare till lösningar som senare förekommer i Göbekli Tepe och på andra platser, men en direkt utvecklingslinje är inte bevisad.

Den första scenen utspelar sig en varm och torr dag men hittar inte på en exakt temperatur. Dagens klimat hjälper oss att förstå den moderna regionen men kan inte kopieras direkt elva tusen år bakåt. Omkring 9600 f.Kr. började holocen, och sydöstra Anatolien lämnade en tidigare kallare och torrare fas bakom sig.

På avstånd syns vilda får och uroxar. Gaseller och rävar är regionala rekonstruktioner, inte specifika fynd som tillskrivs Çakmaktepe. Getter eller tamdjur läggs inte till som bekräftade inslag i lägret. En uppgift om vargliknande djur som levde tillsammans med människor kommer söderifrån via fiktiva resenärer och framställs som något Bora inte kunde kontrollera.

Arbete, växter och smycken

Kampanjen visar människor som samlar in och mal vilda växter. Mal- och slagredskapen från Çakmaktepe stöder sådana aktiviteter. Exakta mängder, specifika arter, matsedeln och samtalen hör till rekonstruktionen när någon publicerad identifiering saknas.

Ankomstuppdraget går ut på att hitta fyra små stenar i markerade områden på kartan och lämna dem till Lorn. Han jämför dem och hjälper till med det tekniska förarbetet; Ena sätter samman och trär ett enkelt halsband åt sin dotter Luma, som väljer den oregelbundna pärlan, i en säker och förenklad interaktion. Stenpärlor är dokumenterade, men det specifika halsbandet, dess mottagare, familjen och dess betydelse är fiktiva. De tio följande äventyren påstår inte att gruppen uppfinner elden, kläderna, jakten, jordbruket, konsten eller religionen.

Sammankomster och föreställningar

I Çakmaktepe hittades avsiktligt placerade kranier från uroxar och får samt små föremål som möjligen användes rituellt. Det visar en avsiktlig handling men avslöjar inte vad samhället trodde på, vad varje djur betydde eller vem som ledde sammankomsterna.

Oru kan knyta samman djur, minne och förfäder inom sin grupps fiktiva föreställningar. Spelet skiljer hans röst från det arkeologin kan bevisa. Sång, slagverk, facklor, dans och offergåvor markeras som rimliga rekonstruktioner.

Material och gränser

Kampanjen kan visa sten, olika flintredskap, ben, trä, skinn, korgar och växtfibrer. Den utspelar sig före keramiken: ingen fungerande lergryta, smält metall eller senare teknik som resenärerna för med sig förekommer.

De synliga kläderna består endast av oregelbundna stycken skinn och läder. Flätade växtfibrer används som snören, bindningar, bälten, handtag eller korgar, men inte som tyg eller delar av klädesplagg. Små smycken av ben, tänder, sten eller snäckskal används inte som automatiska belägg för yrke, kön eller rang.

Grottan Sarımğara, floden, de nio fiktiva karaktärernas personligheter och uppdragens exakta ordning är varsamt utformad historisk fiktion. De hjälper oss att utforska verkliga frågor utan att låtsas att vi känner till ett samtal som ägde rum för över elva tusen år sedan.

Källor att börja med

Källorna stöder det allmänna sammanhanget, arkitekturen och materialen. Kael, hans grupp och de specifika scenerna är fortfarande en berättande rekonstruktion.